Tidvis
Självplågan...
Jag kommer ihåg dagar från förr. När vi sprang över fältet, bakom huset, och reste våra drakar för att flyga. För första gången. Bara sprang och sprang och sprang. Tillslut hände det. Och vi hade aldrig sett något vackrare... och vi hade aldrig fått något finare. Att hålla vinden i våra händer, och tiden i våra ögon. Och se allt fara iväg, mitt framför oss. Bara såna där ögonblick, man alltid kommer att minnas. Utan speciell anledning, annat än för en själv. Kärlek, vinden, allt runt omkring mig. Jag kunde ta på den. Lyckan och friheten. Stoppa den i en ask och ta fram den, för dagar som de här.
Kommentarer
Trackback
